Det har inte stelnat.

Det har bildat små pölar på marken,

överallt var jag har gått.

Var jag än försöker stilla blödningarna,

spricker alltid nya sår upp.

Vad händer när blodet tar slut?

Kan man fortsätta leva utan

att ha liv?

Det tyngs ner av framtiden.

Där finns död, inte liv.

Där finns sorg, inte hopp.

Sinnet är mitt verkliga jag,

och kroppen blir en spegel.

Där finns ondska, inte godhet.

Där finns mörker utan spår av ljus.

Jag inbillar mig själv:

Det finns inget ljus.

Det finns inget som heter godhet.

För kärlek existerar inte,

vänskap är en illusion,

och det jag inbillar mig är sant.

så visar du en annan väg.

En genväg genom fält och myrar. Skogar och helveten.

Eftersom framtiden bara är en illusion

så lever vi i nutiden.

En nutid av lidande och förluster.

Eftersom hoppets öga inte tittar på mig

Är jag för alltid bunden.

Ett rep av andras vidriga stank och förnuft.

Avund som är grön visar mig en annan väg,

utan myrar och fält, helveten och skogar.

Vägen genom mig själv, som är

fruktansvärt mycket värre.

Nej, för vi är instängda.

Bara här finns vi.

Och i betraktarens hjärna berusar vi.

Vi är framtidens okända, men nu kan vi frodas.

Som växter på våren och snön på vintern.

Vi är till för att alla ska kunna se på oss

och önska att de var vi.

Kanske man kan säga att allt är falskt,

att vi bara är till för inget.

Att vi ska brännas på bål.

Men eftersom vi inte kommer att vara eviga

så kommer jag bränna upp oss.